Om Schjerfbeck

Helene Schjerfbeck (1862 – 1946) hör till de absolut främsta inom konsten i Finland. Hennes konstnärskap var i stora drag tudelat: 1800­-talets naturalistiska sätt att måla och 1900­-talets modernism. Schjerfbecks verk fängslar genom sin starka närvaro och genom spänningen i en återhållen känsloladdning. Som ung fick hon flera gånger senatens stipendier för årslånga studier utomlands, men den förnyelse hon uppnådde förstod man inte i hemlandet, och man kunde inte uppskatta den rätt. Hon förmådde dock ta sig upp ur en depressiv period på 1890­-talet, då hon var tvungen att undervisa, och arbetade sig sedan fram till 1900­-talets avantgardistiska frontlinje med hjälp av sina banbrytande målningar.

Helene Schjerfbeck föddes i Helsingfors den 10 juli 1862 i en medelklassfamilj, som förlorat det mesta av sina tillgångar. Fadern dog tidigt och modern blev ensamförsörjare med två barn. Helene måste, med hjälp av eget arbete och egna prestationer, själv förtjäna de medel som krävdes för att hon skulle kunna gå i konstskolor i Helsingfors och för att senare kunna fortsätta sina studier i Frankrike.

Académie Colarossi var hennes huvudsakliga studieplats i Paris, och som sin lärare nämner hon själv Gustave Courtois (1852 – 1924). Schjerfbeck uppnådde internationell framgång då hon deltog i utställningarna i salongerna i Paris. Première verdure, från 1888, är den mest kända av dessa målningar. Den belönades med en bronsmedalj på världsutställningen i Paris år 1889 under namnet Konvalescenten. Vid sidan av de stora salongsarbetena målade Schjerfbeck modigt mindre verk så som Dörren (1884) och Skuggan på muren (1883), verk som innehåller nya slag av måleriska lösningar. Dessa målningar skapade hon i konstnärskolonin i Pont-­Aven i Bretagne. Konvalescenten målades i St Ives, i Cornwall. Att få se betydande konstsamlingar, att ha direkt kontakt till andra konstnärer och att vara fri från plikter där hemma, är faktorer som var ytterst viktiga för Schjerfbecks utveckling som konstnär.

Den modernistiska perioden blomstrade och mognade under åren på den lilla industriorten Hyvinge, dit hon frivilligt drog sig tillbaka tillsammans med sin mor år 1902. Där utvecklade hon människogestalten som ett av de käraste motiven i sitt måleri, ett måleri som blir allt mera koncentrerat och fokuserande på det väsentliga. Kontakten till sina vänner upprätthöll hon med hjälp av tät korrespondens, men rörde sig inte utanför den närmaste kretsen under 15 års tid. De främsta verken från denna period är Arbeterskan (1905), I hemmet (1903) samt Vedhuggaren (1911).

Under åren i Hyvinge, vid 1910­-talets början, kom två män in i Schjerfbecks liv, dessa var konsthandlaren Gösta Stenman (1888 – 1947) samt forstmästaren­konstnären Einar Reuter, alias H. Ahtela (1881 – 1968). Båda bidrog till att allmänheten fick en ny medvetenhet om Schjerfbecks verk. Tack vare dessa två män kom hon också att ha sin första separatutställning i Helsingfors 1917.

Schjerfbeck flyttade permanent till Ekenäs 1925, där hon även tidigare ofta vistats. Under tiden i Ekenäs stärktes kontakten till Stenman och det uppskattades av konstnärinnan, eftersom konsthandlaren flyttat permanent till Sverige år 1930. Detta passade Schjerfbeck bra, hon stördes lätt av för stort medialt intresse. Som 76­-åring lärde hon sig litografins teknik, uppmanad av Stenman, och hon önskade med sina grafiska verk hjälpa konsthandlaren i dennes drömmar om att grunda ett eget konstmuseum i Sverige 1917.

Efter påtryckningar från Stenman flög Schjerfbeck undan krigets Finland till Stockholm i februari 1944. Schjerfbeck dog på ett kurhotell i Saltsjöbaden den 23 januari 1946. Trots svag hälsa förmådde hon måla fullt ut ända till sina sista dagar. I sin ångestladdade ensamhet i Sverige fullbordade hon sin serie unika självporträtt.

Leena Ahtola­-Moorhouse